En kall och mörk vinter med tjock is och djup snö bjöd en frusen fiskare på få ljusglimtar, det normalt så trevliga pimpelfisket gjorde vare sig mig eller abborrarna ett dugg piggare. Isen släppte sitt frostiga grepp runt holmar och skär i Kalmarsund, men siken verkade extratrög och behagade bara hugga vid ett fåtal tillfällen.Men nu ligger årets första månaders  vedermödor bakom mig och den värmande majsolen sätter fart på både kropp och själ.

Säsongen närmar sig då näbbgäddan stryker förbi vår del av kusten och det är endast några veckor tills de blanka jägarna kommer att bjuda på sinnessjuka fajter och spektakulära hopp, m.a.o. är det hög tid att göra ordning båten och få den i sjön.

Pärlan har körts hem från vinterförvaringen och det ska putsas och fejas, kaffet dricks i trädgården ackompanjerad av fågelsång och glada vårtjut från grannens ungar.  Gräsklipparna surrar åter i villaområdet och maskrosorna växer.

Den lilla dammen där betesfisk ska simma runt är rensad och fontänen porlar härligt i eftermiddagssolen.

Tobisdragen pimpas och modifieras, wire och wirelås pressas samman, allt för att få lagom avstånd mellan bete och krok. Jag brukar uteslutande använda Tobisdrag eller liknande till ”näbbissarna”, ju fler färger desto bättre eftersom man aldrig vet vad som frestar mest, rött eller grönt funkar för det mesta. Trekrokarna plockas bort och ersätts med en mindre i änden på en stålwire, fyra-fem centimeter mellan drag och trekrok fungerar bra. För att göra fajten ännu lite roligare använder jag ett långt lättviktsspö med mjuk spötopp för att uppnå så stor direktkontakt som möjligt.

Förra säsongen testades konceptet med att ta bort trekroken helt och hållet, istället användes några decimeters silkesgarn (det fungerade någorlunda). Häftigast var att landa näbbgädda kroklöst. Nackdelen var att det fintandade garnityret behagade trassla in sig så till den milda grad att det blev problem med återisättningen.

Härom kvällen ringde en kusin som det var länge sedan jag träffade, det visade sig att hon hade hittat en ny kärlek som är inbiten fritidsfiskare och nu hade det smittat av sig. Jag lovade en näbbgäddetur framöver och så får det bli!

Just nu är det förbud på gäddan och abborren i vår del av Kalmarsund, men som sagt, båten måste sjösättas för nu är snart näbbgäddan här.

Några bilder från förra årets näbbgäddefiske får avsluta detta inlägg.

Glad som en lax!

Fiskelyckan kan man inte ta fel på, men så var det en av

Ibland – men bara ibland, undrar jag vad jag egentligen håller på med. Man lägger ner mycket energi på att bara försöka komma loss för att ta sig en mer eller mindre välförtjänt fisketur. Det planeras hit och dit, stuvas om i kalendern, bara för att bli varse om att när tid finns så djävlas vädret!

Är man som jag mentalt handikappad i min längtan efter den adrenalinstinna stimulansen som flödar vid minsta lilla hugg, ja då bara måste man ut på havet.              Det spelar ingen roll om det blir fisk eller inte, huvudsaken är att få vara Där, med både hjärnan och hjärtat.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att fisketuren är fiskeidiotens fysiska och psykiska batteriladdare. Resonerar man vidare innebär det även att själens batteri måste vara delvis urladdat för att få ekvationen att gå ihop, hur skulle det se ut om batteriet satt i laddaren hela tiden?

Förmodligen skulle det gå mot en viss överhettning med katastrofala biverkningar som följd, m.a.o. fiska ofta men inte alltid!

Nu sitter man då ytterligare en fredag på jobbet och längtar till morgondagens planerade fisketur. De välbetalda rövhålen på SMHI har utfärdat kulingvarning och uppehållsväder. Undrar vad dom menar med  uppehållsväder? För att det ska vara uppehåll måste det rent logiskt regna minst hälften av tiden, vet i f´n vad man ska tro.

Nu är jag så pass naiv så att jag än så länge inte tror på ett ord av vad meteorologen har sagt, jag lär bli varse i morgon bitti.

Antagligen, med största sannolikhet, ger jag mig ut på havet oavsett vad det är för väder, bara för att konstatera att draggen vägrar greppa bottnen, det kommer överhuvudtaget inte vara möjligt att ankra upp där fisken finns. Jag kommer i min dumhet i alla fall få mitt batteri laddat eftersom jag som vanligt låter röven råda.

Hur det gick? Jo, röven hade rätt men abstinensen försvann!

En morgon i början av sikfisket för många år sedan då isen hade släppt in till Oknöström blev jag varse om att det fanns en riktig skitgubbe som gjorde i princip vad som helst för att komma åt de bästa ställena. Det spelade ingen roll var när eller hur, han betedde sig allmänt buffligt och till och med hotfullt om så krävdes.

Denna morgon kom jag till strömmen lite senare än vanligt men det fanns plats för att rigga mina spön. Endast en äldre liten herre vid namn Penti var på plats före mig, som sig bör så växlade jag några trevliga ord med honom och fick hans tillåtelse att ta platsen bredvid honom, givetvis med en spöluckas mellanrum som var och fortfarande än i dag tillhör vett och etikett. Det förflöt någon timma och vi åt frukost tillsammans och småpratade om sikfiske och annat när plötsligt en gammal vit Volvokombi tvärnitar uppe på grusparkeringen.

Ut hoppar en man i sextioårsåldern, sliter snabbt fram några spön ur bagaget och skyndar hastigt mot oss nere på stranden. Döm om min förvåning när han tar sikte på den ”obefintliga” luckan mellan alla spön som redan står på stranden. Jag påtalar så snällt jag kan att det inte finns någon plats mellan våra spön eftersom våra linor effektivt täcker allt tänkbart fiskeutrymme, dessutom är det gott om plats till vänster om mitt yttersta spö, säkerligen en sträcka på minst femtio meter med bra sikbotten.

Då kontrar han med att han minsann också har rätt att fiska och dessutom har han bara två spön, så nog ska han få plats han också. Det är vid det här tillfället det börjar jäsa innombords, jag vet att han inte kommer att visa någon som helst hänsyn, dessutom har han lyckats tända stubinen och det är bara en tidsfråga innan jag kommer att brisera.

Gubbaset tar sats och kastar okontrollerat tvärs över min yttersta lina, så har fajten börjat, vem kommer att ge sig först? Jag greppar mitt yttersta spö, ger lite slaklina och backar upp i slänten innan jag med höjd spötopp börjar veva in, som planerat ser jaghur gubbaträckets lina slaknar samtidigt som jag hastigt tar in mitt tackel. Gubben märker ingenting eftersom han är vid sin bil och och rotar i bagaget, jag ser att han håller på att rigga sitt andra spö. Jag häktar av den uppfiskade linan från min krok och nu ligger en ansenlig mängd slaklina vid strandkanten helt enligt planen, sedan kastar jag snabbt ut mitt tackel så att det om möjligt finns ännu mindre utrymme.

Gud vilken tillfredsställelse jag känner när jag snäsigt påtalar att han åtminstonde kunde lära sig att kasta rakt. Jag hör hur han muttrar någonting om att han fiskat sik i över tjugo års tid, så han vet nog hur man kastar ut ett tackel. Vad jag vet har jag aldrig sett denne man tidigare och nog hade jag kommit ihåg en sådan ärkenöt om jag stött ihop med honom tidigare.

Nu har han hämtat nästa spö från sin bil och han tar sats och kastar sitt paternoster-tackel tvärs över två av den lille finnens linor till höger om mig. Han har alltså en klar strategi att samla linor och bereda sig plats, kosta vad det kosta vill. Nu väntar jag med spänd förväntan på hur Penti ska reagera och det dröjer inte länge innan han med viss irritation i rösten piper, -det där var väl onödigt, det finns väl gränser för hur dumt man får bete sig. Uttalandet tar skruv och nu börjar gubbidioten snäsa och skälla ut min fiskegranne så att finnen mest liknar en fågelholk, vem kunde ana att det fanns ett sådant rötägg och att just vi skulle bli drabbade.

Hur som helst har min stubin brunnit ända in till krutdurken, måttet är rågat och alla gränser för vad anständighet innebär har för länge sedan passerats. Nu skiter jag helt enkelt i allt vad konsekvenser heter för här gäller det att statuera exempel. Näsa mot näsa konfronterar jag gubbjäveln och talar om för honom vilket praktarsle han är.

Nog försöker han både en och två gånger att tjafsa tillbaka men vid detta laget tycker jag att han enbart ska knipa käft och packa sig därifrån. Under högljudda protester packar han ihop sina spön, slänger in dom i bagaget och gasar iväg så att det sprutar grus över parkeringen.

När dammet lagt sig lägger sig även ilskan när jag upptäcker att en av mina markörer har gått ner i backen, en fin tvåkilos sik landas och resten av förmiddagen ger ytterligare några sikar, framför allt slipper vi fler störningar på stranden denna så annars så fina vårdag.