En morgon i början av sikfisket för många år sedan då isen hade släppt in till Oknöström blev jag varse om att det fanns en riktig skitgubbe som gjorde i princip vad som helst för att komma åt de bästa ställena. Det spelade ingen roll var när eller hur, han betedde sig allmänt buffligt och till och med hotfullt om så krävdes.
Denna morgon kom jag till strömmen lite senare än vanligt men det fanns plats för att rigga mina spön. Endast en äldre liten herre vid namn Penti var på plats före mig, som sig bör så växlade jag några trevliga ord med honom och fick hans tillåtelse att ta platsen bredvid honom, givetvis med en spöluckas mellanrum som var och fortfarande än i dag tillhör vett och etikett. Det förflöt någon timma och vi åt frukost tillsammans och småpratade om sikfiske och annat när plötsligt en gammal vit Volvokombi tvärnitar uppe på grusparkeringen.
Ut hoppar en man i sextioårsåldern, sliter snabbt fram några spön ur bagaget och skyndar hastigt mot oss nere på stranden. Döm om min förvåning när han tar sikte på den ”obefintliga” luckan mellan alla spön som redan står på stranden. Jag påtalar så snällt jag kan att det inte finns någon plats mellan våra spön eftersom våra linor effektivt täcker allt tänkbart fiskeutrymme, dessutom är det gott om plats till vänster om mitt yttersta spö, säkerligen en sträcka på minst femtio meter med bra sikbotten.
Då kontrar han med att han minsann också har rätt att fiska och dessutom har han bara två spön, så nog ska han få plats han också. Det är vid det här tillfället det börjar jäsa innombords, jag vet att han inte kommer att visa någon som helst hänsyn, dessutom har han lyckats tända stubinen och det är bara en tidsfråga innan jag kommer att brisera.
Gubbaset tar sats och kastar okontrollerat tvärs över min yttersta lina, så har fajten börjat, vem kommer att ge sig först? Jag greppar mitt yttersta spö, ger lite slaklina och backar upp i slänten innan jag med höjd spötopp börjar veva in, som planerat ser jaghur gubbaträckets lina slaknar samtidigt som jag hastigt tar in mitt tackel. Gubben märker ingenting eftersom han är vid sin bil och och rotar i bagaget, jag ser att han håller på att rigga sitt andra spö. Jag häktar av den uppfiskade linan från min krok och nu ligger en ansenlig mängd slaklina vid strandkanten helt enligt planen, sedan kastar jag snabbt ut mitt tackel så att det om möjligt finns ännu mindre utrymme.
Gud vilken tillfredsställelse jag känner när jag snäsigt påtalar att han åtminstonde kunde lära sig att kasta rakt. Jag hör hur han muttrar någonting om att han fiskat sik i över tjugo års tid, så han vet nog hur man kastar ut ett tackel. Vad jag vet har jag aldrig sett denne man tidigare och nog hade jag kommit ihåg en sådan ärkenöt om jag stött ihop med honom tidigare.
Nu har han hämtat nästa spö från sin bil och han tar sats och kastar sitt paternoster-tackel tvärs över två av den lille finnens linor till höger om mig. Han har alltså en klar strategi att samla linor och bereda sig plats, kosta vad det kosta vill. Nu väntar jag med spänd förväntan på hur Penti ska reagera och det dröjer inte länge innan han med viss irritation i rösten piper, -det där var väl onödigt, det finns väl gränser för hur dumt man får bete sig. Uttalandet tar skruv och nu börjar gubbidioten snäsa och skälla ut min fiskegranne så att finnen mest liknar en fågelholk, vem kunde ana att det fanns ett sådant rötägg och att just vi skulle bli drabbade.
Hur som helst har min stubin brunnit ända in till krutdurken, måttet är rågat och alla gränser för vad anständighet innebär har för länge sedan passerats. Nu skiter jag helt enkelt i allt vad konsekvenser heter för här gäller det att statuera exempel. Näsa mot näsa konfronterar jag gubbjäveln och talar om för honom vilket praktarsle han är.
Nog försöker han både en och två gånger att tjafsa tillbaka men vid detta laget tycker jag att han enbart ska knipa käft och packa sig därifrån. Under högljudda protester packar han ihop sina spön, slänger in dom i bagaget och gasar iväg så att det sprutar grus över parkeringen.
När dammet lagt sig lägger sig även ilskan när jag upptäcker att en av mina markörer har gått ner i backen, en fin tvåkilos sik landas och resten av förmiddagen ger ytterligare några sikar, framför allt slipper vi fler störningar på stranden denna så annars så fina vårdag.