Ibland – men bara ibland, undrar jag vad jag egentligen håller på med. Man lägger ner mycket energi på att bara försöka komma loss för att ta sig en mer eller mindre välförtjänt fisketur. Det planeras hit och dit, stuvas om i kalendern, bara för att bli varse om att när tid finns så djävlas vädret!

Är man som jag mentalt handikappad i min längtan efter den adrenalinstinna stimulansen som flödar vid minsta lilla hugg, ja då bara måste man ut på havet.              Det spelar ingen roll om det blir fisk eller inte, huvudsaken är att få vara Där, med både hjärnan och hjärtat.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att fisketuren är fiskeidiotens fysiska och psykiska batteriladdare. Resonerar man vidare innebär det även att själens batteri måste vara delvis urladdat för att få ekvationen att gå ihop, hur skulle det se ut om batteriet satt i laddaren hela tiden?

Förmodligen skulle det gå mot en viss överhettning med katastrofala biverkningar som följd, m.a.o. fiska ofta men inte alltid!

Nu sitter man då ytterligare en fredag på jobbet och längtar till morgondagens planerade fisketur. De välbetalda rövhålen på SMHI har utfärdat kulingvarning och uppehållsväder. Undrar vad dom menar med  uppehållsväder? För att det ska vara uppehåll måste det rent logiskt regna minst hälften av tiden, vet i f´n vad man ska tro.

Nu är jag så pass naiv så att jag än så länge inte tror på ett ord av vad meteorologen har sagt, jag lär bli varse i morgon bitti.

Antagligen, med största sannolikhet, ger jag mig ut på havet oavsett vad det är för väder, bara för att konstatera att draggen vägrar greppa bottnen, det kommer överhuvudtaget inte vara möjligt att ankra upp där fisken finns. Jag kommer i min dumhet i alla fall få mitt batteri laddat eftersom jag som vanligt låter röven råda.

Hur det gick? Jo, röven hade rätt men abstinensen försvann!