Kategoriarkiv: Fiskehistorier

I väntan på näbbgäddan!

Publicerat av
Svara

En kall och mörk vinter med tjock is och djup snö bjöd en frusen fiskare på få ljusglimtar, det normalt så trevliga pimpelfisket gjorde vare sig mig eller abborrarna ett dugg piggare. Isen släppte sitt frostiga grepp runt holmar och skär i Kalmarsund, men siken verkade extratrög och behagade bara hugga vid ett fåtal tillfällen.Men nu ligger årets första månaders  vedermödor bakom mig och den värmande majsolen sätter fart på både kropp och själ.

Säsongen närmar sig då näbbgäddan stryker förbi vår del av kusten och det är endast några veckor tills de blanka jägarna kommer att bjuda på sinnessjuka fajter och spektakulära hopp, m.a.o. är det hög tid att göra ordning båten och få den i sjön.

Pärlan har körts hem från vinterförvaringen och det ska putsas och fejas, kaffet dricks i trädgården ackompanjerad av fågelsång och glada vårtjut från grannens ungar.  Gräsklipparna surrar åter i villaområdet och maskrosorna växer.

Den lilla dammen där betesfisk ska simma runt är rensad och fontänen porlar härligt i eftermiddagssolen.

 

 

Tobisdragen pimpas och modifieras, wire och wirelås pressas samman, allt för att få lagom avstånd mellan bete och krok. Jag brukar uteslutande använda Tobisdrag eller liknande till ”näbbissarna”, ju fler färger desto bättre eftersom man aldrig vet vad som frestar mest, rött eller grönt funkar för det mesta. Trekrokarna plockas bort och ersätts med en mindre i änden på en stålwire, fyra-fem centimeter mellan drag och trekrok fungerar bra. För att göra fajten ännu lite roligare använder jag ett långt lättviktsspö med mjuk spötopp för att uppnå så stor direktkontakt som möjligt.

Förra säsongen testades konceptet med att ta bort trekroken helt och hållet, istället användes några decimeters silkesgarn (det fungerade någorlunda). Häftigast var att landa näbbgädda kroklöst. Nackdelen var att det fintandade garnityret behagade trassla in sig så till den milda grad att det blev problem med återisättningen.

Härom kvällen ringde en kusin som det var länge sedan jag träffade, det visade sig att hon hade hittat en ny kärlek som är inbiten fritidsfiskare och nu hade det smittat av sig. Jag lovade en näbbgäddetur framöver och så får det bli!

Just nu är det förbud på gäddan och abborren i vår del av Kalmarsund, men som sagt, båten måste sjösättas för nu är snart näbbgäddan här.

 

 

Några bilder från förra årets näbbgäddefiske får avsluta detta inlägg.

Näbbgäddefjäll på händerna är en av alla trevliga
Näbbgäddefjäll
Näbbgäddefjäll
företeelser, man har oftast med sig dom ända hem och man hittar alltid ett till någonstans! Fördelen är att man får med sig beviset på ett lyckat fiske om det mot all förmodan skulle finnas några tvivel.

Nicke
Nicke
Här är en bild på en av mina fiskekamrater, frågan är vem som skiner mest, näbbgäddan eller fiskaren.
En go dag i Kalmarsund helt enkelt!
Glad som en lax!

Glad som en lax!

Fiskelyckan kan man inte ta fel på, men så var det en av
de de där härliga stunderna när solen sken och näbbgäddorna var tokroliga.
Vi syns!

När röven får råda!

Publicerat av
Svara

Ibland – men bara ibland, undrar jag vad jag egentligen håller på med. Man lägger ner mycket energi på att bara försöka komma loss för att ta sig en mer eller mindre välförtjänt fisketur. Det planeras hit och dit, stuvas om i kalendern, bara för att bli varse om att när tid finns så djävlas vädret!

 

Är man som jag mentalt handikappad i min längtan efter den adrenalinstinna stimulansen som flödar vid minsta lilla hugg, ja då bara måste man ut på havet.              Det spelar ingen roll om det blir fisk eller inte, huvudsaken är att få vara Där, med både hjärnan och hjärtat.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att fisketuren är fiskeidiotens fysiska och psykiska batteriladdare. Resonerar man vidare innebär det även att själens batteri måste vara delvis urladdat för att få ekvationen att gå ihop, hur skulle det se ut om batteriet satt i laddaren hela tiden?

Förmodligen skulle det gå mot en viss överhettning med katastrofala biverkningar som följd, m.a.o. fiska ofta men inte alltid!

Nu sitter man då ytterligare en fredag på jobbet och längtar till morgondagens planerade fisketur. De välbetalda rövhålen på SMHI har utfärdat kulingvarning och uppehållsväder. Undrar vad dom menar med  uppehållsväder? För att det ska vara uppehåll måste det rent logiskt regna minst hälften av tiden, vet i f´n vad man ska tro.

Nu är jag så pass naiv så att jag än så länge inte tror på ett ord av vad meteorologen har sagt, jag lär bli varse i morgon bitti.

Antagligen, med största sannolikhet, ger jag mig ut på havet oavsett vad det är för väder, bara för att konstatera att draggen vägrar greppa bottnen, det kommer överhuvudtaget inte vara möjligt att ankra upp där fisken finns. Jag kommer i min dumhet i alla fall få mitt batteri laddat eftersom jag som vanligt låter röven råda.

Hur det gick? Jo, röven hade rätt men abstinensen försvann!

Siktrubbel vid strömmen.

Publicerat av
Svara

En morgon i början av sikfisket för många år sedan då isen hade släppt in till Oknöström blev jag varse om att det fanns en riktig skitgubbe som gjorde i princip vad som helst för att komma åt de bästa ställena. Det spelade ingen roll var när eller hur, han betedde sig allmänt buffligt och till och med hotfullt om så krävdes.

Denna morgon kom jag till strömmen lite senare än vanligt men det fanns plats för att rigga mina spön. Endast en äldre liten herre vid namn Penti var på plats före mig, som sig bör så växlade jag några trevliga ord med honom och fick hans tillåtelse att ta platsen bredvid honom, givetvis med en spöluckas mellanrum som var och fortfarande än i dag tillhör vett och etikett. Det förflöt någon timma och vi åt frukost tillsammans och småpratade om sikfiske och annat när plötsligt en gammal vit Volvokombi tvärnitar uppe på grusparkeringen.

Ut hoppar en man i sextioårsåldern, sliter snabbt fram några spön ur bagaget och skyndar hastigt mot oss nere på stranden. Döm om min förvåning när han tar sikte på den ”obefintliga” luckan mellan alla spön som redan står på stranden. Jag påtalar så snällt jag kan att det inte finns någon plats mellan våra spön eftersom våra linor effektivt täcker allt tänkbart fiskeutrymme, dessutom är det gott om plats till vänster om mitt yttersta spö, säkerligen en sträcka på minst femtio meter med bra sikbotten.

Då kontrar han med att han minsann också har rätt att fiska och dessutom har han bara två spön, så nog ska han få plats han också. Det är vid det här tillfället det börjar jäsa innombords, jag vet att han inte kommer att visa någon som helst hänsyn, dessutom har han lyckats tända stubinen och det är bara en tidsfråga innan jag kommer att brisera.

Gubbaset tar sats och kastar okontrollerat tvärs över min yttersta lina, så har fajten börjat, vem kommer att ge sig först? Jag greppar mitt yttersta spö, ger lite slaklina och backar upp i slänten innan jag med höjd spötopp börjar veva in, som planerat ser jaghur gubbaträckets lina slaknar samtidigt som jag hastigt tar in mitt tackel. Gubben märker ingenting eftersom han är vid sin bil och och rotar i bagaget, jag ser att han håller på att rigga sitt andra spö. Jag häktar av den uppfiskade linan från min krok och nu ligger en ansenlig mängd slaklina vid strandkanten helt enligt planen, sedan kastar jag snabbt ut mitt tackel så att det om möjligt finns ännu mindre utrymme.

Gud vilken tillfredsställelse jag känner när jag snäsigt påtalar att han åtminstonde kunde lära sig att kasta rakt. Jag hör hur han muttrar någonting om att han fiskat sik i över tjugo års tid, så han vet nog hur man kastar ut ett tackel. Vad jag vet har jag aldrig sett denne man tidigare och nog hade jag kommit ihåg en sådan ärkenöt om jag stött ihop med honom tidigare.

Nu har han hämtat nästa spö från sin bil och han tar sats och kastar sitt paternoster-tackel tvärs över två av den lille finnens linor till höger om mig. Han har alltså en klar strategi att samla linor och bereda sig plats, kosta vad det kosta vill. Nu väntar jag med spänd förväntan på hur Penti ska reagera och det dröjer inte länge innan han med viss irritation i rösten piper, -det där var väl onödigt, det finns väl gränser för hur dumt man får bete sig. Uttalandet tar skruv och nu börjar gubbidioten snäsa och skälla ut min fiskegranne så att finnen mest liknar en fågelholk, vem kunde ana att det fanns ett sådant rötägg och att just vi skulle bli drabbade.

Hur som helst har min stubin brunnit ända in till krutdurken, måttet är rågat och alla gränser för vad anständighet innebär har för länge sedan passerats. Nu skiter jag helt enkelt i allt vad konsekvenser heter för här gäller det att statuera exempel. Näsa mot näsa konfronterar jag gubbjäveln och talar om för honom vilket praktarsle han är.

Nog försöker han både en och två gånger att tjafsa tillbaka men vid detta laget tycker jag att han enbart ska knipa käft och packa sig därifrån. Under högljudda protester packar han ihop sina spön, slänger in dom i bagaget och gasar iväg så att det sprutar grus över parkeringen.

När dammet lagt sig lägger sig även ilskan när jag upptäcker att en av mina markörer har gått ner i backen, en fin tvåkilos sik landas och resten av förmiddagen ger ytterligare några sikar, framför allt slipper vi fler störningar på stranden denna så annars så fina vårdag.

Det var mig en rostig jäkel!

Publicerat av
Svara
Så lät det en gång när jag var tvungen att uppsöka akutsjukvården med ett gammalt Utödrag hängande i underläppen. Det var givetvis självaste farbror doktorn som hade råkat svära, men för tillfället hade jag inga ambitioner att propagera för språkvård, jag ville hel enkelt ha sjukvård!. Jag tar väl historien från början eftersom den är väl värd att berätta. Detta hände sig vid den tiden då jag var tämligen nyförälskad, kärleken hade mer eller mindre vuxna barn och det gällde givetvis att på bästa sätt lära känna avkommorna. Eftersom jag hade fått höra att det fanns ett visst fiskeintresse föll det sig ganska naturligt att ta med en av sönerna på fisketur. Nu hör det till saken att jag mycket väl kände till det spinnspö med tillhörande haspelrulle som den äldre sonen prompt skulle ha med sig denna från början så sköna sommareftermiddag, jag hade själv använt detta spö vid några tillfällen och rullen tillhörde det opålitliga slaget med egenheten av att låsa sig om man lade för mycket kraft bakom utkastet, trots upprepade försök med finjustering och åtskilligt med rullfett så var den öppna haspelrullen helt enkelt obotlig. Nu gav jag mig inte in på någon diskussion angående nämnda fenomen eftersom vi ännu inte kände varandra särskilt väl, man ville ju inte framstå som någon besserwisser, minsta motståndets lag helt enkelt. Väl ute i båten tog vi sikte på ett av mina favoritställen där sonen garanterat skulle kunna få sig en eller annan gädda, jag hade själv dagarna innan överlistat ett flertal på just denna plats och förutsättningarna för ett lyckat fiskarfänge verkade idealiskt. Det var givetvis av yttersta vikt att fisketuren skulle upplevas som något possitiv. Vi ankrade upp utanför ett grundområde och jag pekade ut vart gäddorna brukade hugga,  självklart hade jag lånat ut ett av mina favoritbeten bestående av ett väl inhugget blått Utö. Väl medveten om den opålitliga haspelrullen hade jag klätt mig i långbyxor och en tillräckligt tjock jacka, flytvästen skulle också hålla eventuellt missriktade kast på behörigt avstånd från närkontakt, för säkerhets skull vände jag även ryggen till och drog ner fiskekepsen lite extra. Om det var ovana eller något annat som gjorde det, så svors det lite över det första kastet som uppenbart inte var till belåtenhet, jag antar att det var minst lika viktigt för honom att på något sätt imponera, det ligger lite i generna för oss ”grabbar” att i vilket fall som helst inte göra bort oss när vi möter naturens element, vi är liksom i tanken vana vid att utförs stordåd. Jag kunde riktigt höra hur haspelrullen slog back mitt i det följande utkastet och i ögonvrån såg jag hur något blått i en våldsam hastighet närmade sig mitt huvud. Med förvåning kände jag den feta käftsmällen när draget med sina krokar smäckte in i underläppen, det gjorde väl inte direkt ont utan det var väl mest ett konstaterande att det hade gått åt helvetet, åtminstonde våran lära-känna-varandra-fiskestund. Nu är väl en krok i sig inget märkvärdigt att hänga upp sig på, men när det kommer till ansiktsskador är även jag lite fjollig och mån om mitt utseende. Tyvärr blev ”fiskekamraten” betydligt mer skärrad än vad jag själv blev, tillståndet kan beskrivas som chock och handlingsförlamning. När jag efter en stund lyckats skära av linan med fiskekniven och knutit fast eländet i glasögonskackeln kunde jag med viss möda dra upp ankaret, grabben satt fram i fören och led i sin tysthet. Med blodet rinnande längs med halsen ringdes det hem till mina föräldrar så att min nyfunna kärlek tillsammans med min mor kunde komma och möta oss nere i hamnen. Vi behövde tas om hand båda två och det föll sig så att min gamla mor fick skjutsa mig in till akuten i Oskarshamn. Vid receptionen konstaterade jag att luckan mellan mig och receptionisten var placerad så att jag var tvungen att böja mig ner för att framföra mitt ärende, i luckan möttes jag av ett brett leende, jag antar att det inte var varje dag som den för övrigt väldigt trevliga kvinnan i Landstingets kläder tvingades föra en konversation med ett stort djävla skeddrag. –Det ser inte bra ut det där, fick hon till slut ur sig. Lyckligtvis behövde jag inte vänta särskilt länge för att komma in till läkaren som snabbt konstaterade att här behövdes både bedövning, avbitartång och något starkt bakteriedödande. Efter att läkaren med viss möda lyckats lirka igenom hullingen klippte han med van hand av kroken, avbitartången hade tydligen använts flitigt denna sommar eftersom det blev en grad på den del som satt fast i mig, hur han än drog och lirkade satt eländet fortfarande fast och jag fick en aning om hur det kan kännas för en krokad fisk. Slutligen lyckades läkaren med hjälp av skalpellen avlägsna min ofrivilliga piercing. Jag var i och med detta rätt så tacksam mot läkaren men tacksamheten förbyttes till irritation när han inte ville ge tillbaka mitt skeddrag, det var ju trots allt mitt favoritbete. Läkaren visade upp sommaren ansenliga samling av diverse krokar och fiskedrag som fanns förvarade i ett skåp på avdelningen, men Utö-draget tog jag med mig hem och det har ännu idag en särskild plats i min egen lilla samling. Hur gick det då med kärleken och hennes söner?, jo vi klarade även detta, det händer att den äldste sonen någon gång om året följer med på annan typ av fiske, men han har trots flertalet erbjudanden hittills inte satt sin fot i båten igen. Epilog: Grabben gifte sig sommaren 2015 och denna historien användes i talet till brudparet, presenten var given -det gamla Utödraget med den avklippta trekroken.

Gädd och abborreförbudet

Publicerat av
Svara
Gädda eller abborre?
Hej, reglerna ang. handredskapsfiske är solklara, det är bara att läsa på kommunens egen hemsida vad som gäller. Problemet som jag upplever det, är att stora delar av allmänheten inte är införstådda i vad lagarna säger. Ta t.ex. förbudet för gädda och abborre som råder i Kalmarsund mellan första april och sista maj som flera tolkar som ”totalt fiskeförbud” helt utan åtanke på att det finns en del andra sorters fisk som man får fiska under aktuell period. (lax, id, sik, strömming m.m.).

Skulle man av någon outgrundlig anledning av misstag få en gädda eller abborre under förbudsperioden ska man enl. reglerna självklart släppa tillbaka dessa på fångstplatsen. Själv har jag under alla års sikfiskande fått endast en abborre och det var dessutom utanför förbudszonen.Skylten på grusparkeringen vid Oknöström talar sitt tydliga språk men det är int många som tar sig tid att läsa och förstå.

I våras när jag en skön afton med strålande solsken höll på att sätta mask på kroken för en timmes sikfiske vid strömmen, förstördes kvällsfriden av en nitisk ”fiskekontrollant” som ilsket hängde på signalhornet och hötte med näven, först trodde jag att det var någon jag kände och vinkade glatt tillbaka. En herre som helt tydligt inte hade sin bästa dag och helt klart kände sig manad att höja rösten, började skälla ut mig efter noter, jag förstod genast att här var en man som inte hade torrt på fötterna och började därför förklara att jag skulle meta sik samtidigt som jag demonstrativt höll fram en liten kompostmask.

Jag fick upprepa ordet ”sik” ett par gånger innan han började förstå att han var ute i ogjort ärende. När han väl insett detta (trodde jag), var vi överrens om att hans påtagna uppgift i ”samhällets tjänst” var nog så viktig eftersom det förmodligen fanns de som inte respekterade förbudet på gädda och abborre. Döm om min förvåning när denna burdusa gentleman vände sig om och skrek min bils registreringsnummer till sin fru som satt kvar i den gamla Renaulten. Kvällsfriden var obönhörligen både rökt och gravad.

Det borde finnas regler för hur man beter sig mot sina medmänniskor, kanske var det alldeles för länge sedan som denne herre gick i söndagsskolan, vad vet jag? Hur som helst förärades den trångsynta mannen kvällen därpå med valda delar av Fiskeriverkets regler i sin brevlåda.

Kan inte kommunen sätta upp fler tydliga skyltar ang. gädda och abborre? Det är av yttersta vikt att uppsatta skyltar inte kan feltolkas, det skapar onödig irritation för de som tror sig veta samtidigt som irritationen överförs till dom som bemödat sig med att läsa fiskeriverkets regler.

 Det ska trots allt vara avkopplande att ta sig en fisketur!

När siken gick till

Publicerat av
Svara

När siken gick till och det gick vilt till.

Många är historierna om osämjan mellan sikfiskare och en del får man ta med en nypa salt. En del berättelser är uppenbara skrönor medan andra är självupplevda och har åtminstonde en liten del sanningshalt. Visserligen kryddas minnesbilderna med åren men jag ska försöka återge nedanstående händelse som dom faktiskt utspelade sig. I slutet på 80-talet när t.o.m. jag var ung var det ingen hemma i viken som hade en aning om att siken gick att meta. Sik det var något som man tog i nät runt Allahelgona, punkt slut. En dag dök det upp en s.k. specimen hunter från fjärran och nyfikenheten hos den lokala befolkningen tenderade i att fler och fler provade på den ädla konsten. Själv var jag tjugofem fyllda när jag för första gången beskådade de fåtalet lokala gubbar som hade sina fiskespön i besynnerliga klykor uppställda på stranden. Jag frågade givetvis vad dom fiskade för något och jag trodde dom drev med mig när svaret blev sik, hade inte en av dom precis då fått napp hade jag antagligen tagit det hela för en lögn. Jag försökte fråga om tackel m.m. men där var det stopp, tydligen var det här något som dom gjorde allt för att dölja, jag tror att dom redan då insåg att här satt dom på en guld- gruva och tids nog skulle sikfebern sprida sig både när och fjärran.

Redan nästa dag satt jag med kastspöt vid strandkanten och inbillade mig att jag skulle lyckas ta en sik. Ålrevskrok och en fet daggmask på ett tackel gjort av en gammal mutter visade sig inte vara rätt melodi, jag minns att jag frös, det enda som hände var att en fiskmås lyckades pricka en välriktad missil mitt i mössa, det blev inte något mer försök för min del denna våren.

Året därpå hade jag införskaffat mer kunskap i ämnet, ett och annat värdefullt tips hade jag lyckats införskaffa och ett par extraspön var ”inlånade” för att öka oddsen. Ska sanningen fram så var det min fars och min brors kastspön som jag olovandes knyckt eftersom dom ändå inte skulle fiska förrän det blev högsommar, om dom nu skulle fiska över huvud taget, hur som helst skulle dom säkerligen inte sakna sina spön.

För att få plats där jag visste att det tidigare år tagits sik, ringde väckarklockan redan i svinottan (det är den tid då det gör svinont att masa sig ur bingen). Matsäcken var förberedd sedan kvällen innan, men tiden som förflöt när kaffet rann genom bryggaren föreföll oändlig. I gryningen gav jag så mig iväg denna första isfria lördagsmorgon, det var endast ett par kilometer att köra men döm om min förvåning när jag snopet konstaterade att det redan var ett par bilar på plats. Jag tog med mig mina spön och gick ner till stranden bara för att upptäcka en skog av spön längst med strandlinjen, här var det inte mycket att göra utan jag fick snällt fråga om plats och blev hänvisad en bit vid sidan om.

Platsen var inte direkt den jag tänkt mig och till råga på allt stod det en tele-stolpe med tillhörande staglinor i vägen. Men vad gör man? Nu var jag ändå på plats och kanske skulle jag åtminstonde få se de andra ta sig en och annan sik.

Morgontimmarna segade sig fram och inget hände, jag roade mig med att gå en sväng längst med stranden för att räkna alla sikfiskespö som stod uppställda i sina klykor. Det var fiskare från Vetlanda, Hultsfred och till och med ett par Stockholmare, men ingen hade så här långt fått någon fisk.

Efter att ha fördrivit tiden en stund med att lyssna på fiske- historier, blickade jag bortåt mot mina spön vid stolpen för att räkna mina markörer, hur jag än kisade och kollade så verkade det fatttas en markör. Adrenalinet fick mig att i full fart springa de drygt hundra meterna och ju närmare jag kom desto mer övertygad blev jag om att det verkligen var napp.

Väl framme såg jag hur en av markörerna låg på backen och att det var ordentligt med slaklina var uppenbart. I min iver att veva in för att göra mothugg var jag alldeles för orutinerat fumlig och när jag väl gjorde mothugg måste jag ryckt kroken ur sikens mun eller så hade siken lyckats komma loss på egen hand, vilket spelade ingen roll, här stod jag med allas ögon riktade mot mig och kände mig bortgjord.

Nu inträffade det lustiga fenomenet att jag plötsligt inte fick vara ifred vid stolpen, den närmsta grannen flyttade om ett par spön och kastade ut sina tackel i farlig närhet av mina egna. Det gick några minuter och så plötsligt började det rycka i en av mina spötoppar, markören tog ett litet skutt uppåt innan den distinkt började vandra neråt vartefter det blev slaklina. Spöet greppades och denna gång lyckades jag besinna mig till ett långt svepande mothugg – fast fisk och hemtagning under tiden det samlades fler och fler runt omkring mig. Siken landades och det var en fin fisk straxt över två kilo.

Nu blev det något av en dominoeffekt på stranden, de som stod bredvid mig placerade om sina tackel ännu närmare där siken hade huggit, och så gjorde en efter en när det uppstod tänkbar lucka. Denna morgon landade jag ytterligare ett par sikar om än något mindre än den första, det roliga var att så vitt jag vet var det bara den ratade platsen vid stolpen som gav fisk.

Följande morgon såg det ut som ett plockepinn av spön runt stolpen och det ska nämnas att jag fiskade på ett helt annat ställe.