Så lät det en gång när jag var tvungen att uppsöka akutsjukvården med ett gammalt Utödrag hängande i underläppen. Det var givetvis självaste farbror doktorn som hade råkat svära, men för tillfället hade jag inga ambitioner att propagera för språkvård, jag ville hel enkelt ha sjukvård!. Jag tar väl historien från början eftersom den är väl värd att berätta.
Detta hände sig vid den tiden då jag var tämligen nyförälskad, kärleken hade mer eller mindre vuxna barn och det gällde givetvis att på bästa sätt lära känna avkommorna. Eftersom jag hade fått höra att det fanns ett visst fiskeintresse föll det sig ganska naturligt att ta med en av sönerna på fisketur.
Nu hör det till saken att jag mycket väl kände till det spinnspö med tillhörande haspelrulle som den äldre sonen prompt skulle ha med sig denna från början så sköna sommareftermiddag, jag hade själv använt detta spö vid några tillfällen och rullen tillhörde det opålitliga slaget med egenheten av att låsa sig om man lade för mycket kraft bakom utkastet, trots upprepade försök med finjustering och åtskilligt med rullfett så var den öppna haspelrullen helt enkelt obotlig. Nu gav jag mig inte in på någon diskussion angående nämnda fenomen eftersom vi ännu inte kände varandra särskilt väl, man ville ju inte framstå som någon besserwisser, minsta motståndets lag helt enkelt.
Väl ute i båten tog vi sikte på ett av mina favoritställen där sonen garanterat skulle kunna få sig en eller annan gädda, jag hade själv dagarna innan överlistat ett flertal på just denna plats och förutsättningarna för ett lyckat fiskarfänge verkade idealiskt. Det var givetvis av yttersta vikt att fisketuren skulle upplevas som något possitiv.
Vi ankrade upp utanför ett grundområde och jag pekade ut vart gäddorna brukade hugga, självklart hade jag lånat ut ett av mina favoritbeten bestående av ett väl inhugget blått Utö. Väl medveten om den opålitliga haspelrullen hade jag klätt mig i långbyxor och en tillräckligt tjock jacka, flytvästen skulle också hålla eventuellt missriktade kast på behörigt avstånd från närkontakt, för säkerhets skull vände jag även ryggen till och drog ner fiskekepsen lite extra.
Om det var ovana eller något annat som gjorde det, så svors det lite över det första kastet som uppenbart inte var till belåtenhet, jag antar att det var minst lika viktigt för honom att på något sätt imponera, det ligger lite i generna för oss ”grabbar” att i vilket fall som helst inte göra bort oss när vi möter naturens element, vi är liksom i tanken vana vid att utförs stordåd.
Jag kunde riktigt höra hur haspelrullen slog back mitt i det följande utkastet och i ögonvrån såg jag hur något blått i en våldsam hastighet närmade sig mitt huvud. Med förvåning kände jag den feta käftsmällen när draget med sina krokar smäckte in i underläppen, det gjorde väl inte direkt ont utan det var väl mest ett konstaterande att det hade gått åt helvetet, åtminstonde våran lära-känna-varandra-fiskestund. Nu är väl en krok i sig inget märkvärdigt att hänga upp sig på, men när det kommer till ansiktsskador är även jag lite fjollig och mån om mitt utseende.
Tyvärr blev ”fiskekamraten” betydligt mer skärrad än vad jag själv blev, tillståndet kan beskrivas som chock och handlingsförlamning. När jag efter en stund lyckats skära av linan med fiskekniven och knutit fast eländet i glasögonskackeln kunde jag med viss möda dra upp ankaret, grabben satt fram i fören och led i sin tysthet.
Med blodet rinnande längs med halsen ringdes det hem till mina föräldrar så att min nyfunna kärlek tillsammans med min mor kunde komma och möta oss nere i hamnen. Vi behövde tas om hand båda två och det föll sig så att min gamla mor fick skjutsa mig in till akuten i Oskarshamn.
Vid receptionen konstaterade jag att luckan mellan mig och receptionisten var placerad så att jag var tvungen att böja mig ner för att framföra mitt ärende, i luckan möttes jag av ett brett leende, jag antar att det inte var varje dag som den för övrigt väldigt trevliga kvinnan i Landstingets kläder tvingades föra en konversation med ett stort djävla skeddrag. –Det ser inte bra ut det där, fick hon till slut ur sig. Lyckligtvis behövde jag inte vänta särskilt länge för att komma in till läkaren som snabbt konstaterade att här behövdes både bedövning, avbitartång och något starkt bakteriedödande.
Efter att läkaren med viss möda lyckats lirka igenom hullingen klippte han med van hand av kroken, avbitartången hade tydligen använts flitigt denna sommar eftersom det blev en grad på den del som satt fast i mig, hur han än drog och lirkade satt eländet fortfarande fast och jag fick en aning om hur det kan kännas för en krokad fisk. Slutligen lyckades läkaren med hjälp av skalpellen avlägsna min ofrivilliga piercing.
Jag var i och med detta rätt så tacksam mot läkaren men tacksamheten förbyttes till irritation när han inte ville ge tillbaka mitt skeddrag, det var ju trots allt mitt favoritbete. Läkaren visade upp sommaren ansenliga samling av diverse krokar och fiskedrag som fanns förvarade i ett skåp på avdelningen, men Utö-draget tog jag med mig hem och det har ännu idag en särskild plats i min egen lilla samling.
Hur gick det då med kärleken och hennes söner?, jo vi klarade även detta, det händer att den äldste sonen någon gång om året följer med på annan typ av fiske, men han har trots flertalet erbjudanden hittills inte satt sin fot i båten igen.
Epilog: Grabben gifte sig sommaren 2015 och denna historien användes i talet till brudparet, presenten var given -det gamla Utödraget med den avklippta trekroken.
Det var mig en rostig jäkel!
Svara
Så lät det en gång när jag var tvungen att uppsöka akutsjukvården med ett gammalt Utödrag hängande i underläppen. Det var givetvis självaste farbror doktorn som hade råkat svära, men för tillfället hade jag inga ambitioner att propagera för språkvård, jag ville hel enkelt ha sjukvård!. Jag tar väl historien från början eftersom den är väl värd att berätta.
Detta hände sig vid den tiden då jag var tämligen nyförälskad, kärleken hade mer eller mindre vuxna barn och det gällde givetvis att på bästa sätt lära känna avkommorna. Eftersom jag hade fått höra att det fanns ett visst fiskeintresse föll det sig ganska naturligt att ta med en av sönerna på fisketur.
Nu hör det till saken att jag mycket väl kände till det spinnspö med tillhörande haspelrulle som den äldre sonen prompt skulle ha med sig denna från början så sköna sommareftermiddag, jag hade själv använt detta spö vid några tillfällen och rullen tillhörde det opålitliga slaget med egenheten av att låsa sig om man lade för mycket kraft bakom utkastet, trots upprepade försök med finjustering och åtskilligt med rullfett så var den öppna haspelrullen helt enkelt obotlig. Nu gav jag mig inte in på någon diskussion angående nämnda fenomen eftersom vi ännu inte kände varandra särskilt väl, man ville ju inte framstå som någon besserwisser, minsta motståndets lag helt enkelt.
Väl ute i båten tog vi sikte på ett av mina favoritställen där sonen garanterat skulle kunna få sig en eller annan gädda, jag hade själv dagarna innan överlistat ett flertal på just denna plats och förutsättningarna för ett lyckat fiskarfänge verkade idealiskt. Det var givetvis av yttersta vikt att fisketuren skulle upplevas som något possitiv.
Vi ankrade upp utanför ett grundområde och jag pekade ut vart gäddorna brukade hugga, självklart hade jag lånat ut ett av mina favoritbeten bestående av ett väl inhugget blått Utö. Väl medveten om den opålitliga haspelrullen hade jag klätt mig i långbyxor och en tillräckligt tjock jacka, flytvästen skulle också hålla eventuellt missriktade kast på behörigt avstånd från närkontakt, för säkerhets skull vände jag även ryggen till och drog ner fiskekepsen lite extra.
Om det var ovana eller något annat som gjorde det, så svors det lite över det första kastet som uppenbart inte var till belåtenhet, jag antar att det var minst lika viktigt för honom att på något sätt imponera, det ligger lite i generna för oss ”grabbar” att i vilket fall som helst inte göra bort oss när vi möter naturens element, vi är liksom i tanken vana vid att utförs stordåd.
Jag kunde riktigt höra hur haspelrullen slog back mitt i det följande utkastet och i ögonvrån såg jag hur något blått i en våldsam hastighet närmade sig mitt huvud. Med förvåning kände jag den feta käftsmällen när draget med sina krokar smäckte in i underläppen, det gjorde väl inte direkt ont utan det var väl mest ett konstaterande att det hade gått åt helvetet, åtminstonde våran lära-känna-varandra-fiskestund. Nu är väl en krok i sig inget märkvärdigt att hänga upp sig på, men när det kommer till ansiktsskador är även jag lite fjollig och mån om mitt utseende.
Tyvärr blev ”fiskekamraten” betydligt mer skärrad än vad jag själv blev, tillståndet kan beskrivas som chock och handlingsförlamning. När jag efter en stund lyckats skära av linan med fiskekniven och knutit fast eländet i glasögonskackeln kunde jag med viss möda dra upp ankaret, grabben satt fram i fören och led i sin tysthet.
Med blodet rinnande längs med halsen ringdes det hem till mina föräldrar så att min nyfunna kärlek tillsammans med min mor kunde komma och möta oss nere i hamnen. Vi behövde tas om hand båda två och det föll sig så att min gamla mor fick skjutsa mig in till akuten i Oskarshamn.
Vid receptionen konstaterade jag att luckan mellan mig och receptionisten var placerad så att jag var tvungen att böja mig ner för att framföra mitt ärende, i luckan möttes jag av ett brett leende, jag antar att det inte var varje dag som den för övrigt väldigt trevliga kvinnan i Landstingets kläder tvingades föra en konversation med ett stort djävla skeddrag. –Det ser inte bra ut det där, fick hon till slut ur sig. Lyckligtvis behövde jag inte vänta särskilt länge för att komma in till läkaren som snabbt konstaterade att här behövdes både bedövning, avbitartång och något starkt bakteriedödande.
Efter att läkaren med viss möda lyckats lirka igenom hullingen klippte han med van hand av kroken, avbitartången hade tydligen använts flitigt denna sommar eftersom det blev en grad på den del som satt fast i mig, hur han än drog och lirkade satt eländet fortfarande fast och jag fick en aning om hur det kan kännas för en krokad fisk. Slutligen lyckades läkaren med hjälp av skalpellen avlägsna min ofrivilliga piercing.
Jag var i och med detta rätt så tacksam mot läkaren men tacksamheten förbyttes till irritation när han inte ville ge tillbaka mitt skeddrag, det var ju trots allt mitt favoritbete. Läkaren visade upp sommaren ansenliga samling av diverse krokar och fiskedrag som fanns förvarade i ett skåp på avdelningen, men Utö-draget tog jag med mig hem och det har ännu idag en särskild plats i min egen lilla samling.
Hur gick det då med kärleken och hennes söner?, jo vi klarade även detta, det händer att den äldste sonen någon gång om året följer med på annan typ av fiske, men han har trots flertalet erbjudanden hittills inte satt sin fot i båten igen.
Epilog: Grabben gifte sig sommaren 2015 och denna historien användes i talet till brudparet, presenten var given -det gamla Utödraget med den avklippta trekroken.
